Direktlänk till inlägg 10 oktober 2012
Nu ska ni få en sån där fin inblick i mitt tänkande...
När jag gick från bilen på väg hem till lägenheten så ser jag Daniel komma gående med soporna, så jag vinkar till honom på mitt egna lilla gulliga sätt, som jag brukar vinka till honom. Han vinkar tilbax sen går han in i soprummet och slänger soporna. Han kommer ut står och väntar lite vänder sig mot mig och går för att möta mig...
Nu till dialogen i mitt huvud:
- Vad duktig han är som går med soporna.
- Undra om det är dem nya byxorna han har på sig, har han kanske varit och bytt storlek idag.
- Ja men det kan han juh faktiskt ha hunnit eftersom han inte haft skola idag.
- Vänta nu, neeej neeeeej neeeeeej
- DET DÄR ÄR INTE MIN POJKVÄN!!
- ohh nej jag vinka "gulligt" och nu har jag gått och stirrat på hans byxor..............
- ohh neeeej, han har så sätt mig, han vinkade juh tilbax...
- ohh neeeeeeej han tittar på mig, ohh crap. Jamen jag får väl säga hej.
"Hej hej" snabbt och kort!
Daniels lookalike svarar, "tja tjaa". Detta säger han väldigt självsäkert med en kaxig attityd..
WHY!? Alltså han hade en likadan tröja som Daniel har, han var lång, hade blont fluffigt hår, svarta converse.. Liknade byxor.. På långt avstånd.. WHY!?
Så nu ska jag sluta vinka till folk helt enkelt.. Möter ni mig på stan så kommer det se ut som att jag inte känner er förens det att jag är på 5 meters avstånd.. Okej?
smax